Sep 03 2014

Dagens text

Published by under Mitt liv

 Jag vet vad allt bottnar sig i , men tyvärr är det inget som jag kan undvika då det är i det förflutna och i min uppväxt. jag har suttit och letat efter sidor där jag kan skriva av mig om det som jag har varit med om och upplevt. Och det är inte lätt och hitta. Jag har så mycket som jag kan berätta, för att lätta på mitt lock, för jag vet att det finns så många som har upplevt liknande som jag. Jag är inte heller rädd för att gå ut med det, det har jag kommit över. Samtidigt så har jag så mycket att ge till andra människor som har det jobbigt, jag har så mycket hjärta till alla. och jag både lyssnar och läser och vill hjälpa. Jag har gått hos en psykolog i över 9 år snart och hon har hjälpt mig ofantligt mycket, Jag var över 30 år när jag fick veta att jag hade adhd, det var så hemskt i det skedet, Jag kände mig dum i huvvet, idiot och förstod och fick en förklaring till varför allt med jobb, kamrater, förhållanden, depressioner har gått så snett. Jag har alltid känt mig utanför alla andra, aldrig passat in i några sammanhang, alltid hamnat i konflikter, haft självmordstankar eller skadat mig själv. Men jag har alltid varit för feg att ta livet av mig. När jag satt i Uppsala med alla som har utrett mig och fick svart på vitt att jag hade adhd så släppte allt. Jag sluta och känna mig annorlunda, jag fick en förklaring till allt. den dagen var en av de lyckligaste och lugnaste som jag hade upplevt fram tills dess. Efter den dagen börja en helt ny kamp och nytt kämpande. att få alla och acceptera mig som den jag är idag med adhd diagnos och allt. Men det hjälpte inte så mycket med mina minnen och upplevelser från barndomen och min uppväxt tid. Min psykolog sa igår att det är min adhd och min förmåga att ha kunnat anpassa mig till olika situationer som har räddat mig och gjort att jag har klarat av allt. Jag har alltid sagt att jag har haft medaljens baksida som uppväxt, och när min psykolog fråga mig igår om jag har några bra minnen av min pappa, så kunde jag inte hitta något. jag fråga även läkaren igår om det som jag har upplevt kan vara en anledning till min adhd, att jag på något sätt har skaffat den själv, eller att jag inte skulle ha det om det hade varit annorlunda, men så är det inte, den kommer genetiskt och att jag har varit överrörlig och idag har problem med vikten har också samband med adhd. det är så konstigt, jag var ju alltid smal som en pinne, vägde 29 kg när jag gick i femman, man kunde hålla min midja mellan ett par normalstora händer, man kunde räkna mina revben och jag kunde inte sitta i min killes famn, då mina sittben börja och skava i hans lår. Till att jag idag kämpar med nästan 20 kg övervikt, värk i kroppen, stelhet vid skulderbladen och med muskelinflammationer lite nu och då. Allt kom efter mina söners födsel. Värre var att det enda som jag alltid har kunnat göra innan min skada i sep-13 var att sporta, träna och fly undan när det har varit som jobbigast med tankar och känslor. Men den 19 sep -13 så försvann den möjligheten för mig, jag skada mig så illa i vänstra knäet att både menisk och korsband trasa sönder totalt. Jag var förstörd inombords och önska att leva var inte stor, men så kom den där sisun (kraften, styrkan, djävlar anamman) och pressa på mig mera. Jag kämpa varje dag med att kunna röra mig, ta mig upp från sängen, gå på toaletten, men jag klara inte av det utan fick be om hjälp. jag kände mig helt värdelös. Värre var att ingen av mina kamrater, vänner, bekanta brydde sig om mig. en vecka efter operationen så ringde min kompis som hade kört mig till sjukan och fråga hur jag mådde och jag fick inte fram ett enda ord, jag bara grät. Sen grät jag i tre veckor framåt, jag var så ensam, totalt utlämnad till mig själv och ta hand om mina barn och mina djur. Jag fick ta in okända människor som kunde gå ut med min hund, då grabbarna var i skolan, jag kunde inte laga mat efter som jag inte klara av att stå, och jag fick be alla som kunde om skjuts till sjukan, rehab och handla mat. jag var helt värdelös och ensam. Jag fick en vän som ställde upp för mig med allt detta och det börja och flyta på så läkte inte skadan som den skulle och jag fick gå tillbaka till kryckorna igen och be om hjälp när jag skulle klä på mig och gå på toaletten. jag fick utskällning från läkaren när jag i nov fortfarande gick på kryckor, och på nåder fick en magnetröntgen tid. men läkaren hade skrivit fel remiss, så när jag fråg när jag skulle få komma på magnet röntgen, så fanns jag inte uppsatt, men de löste det och den 17 dec var jag på magnet röntgen och jag fick se på skärmen hur det såg ut, och jag hade ca 3-4 cm bakom knäskålen och en bit upp på låret en stor vit fläck, som visa sig vara vätska. jag blev så ledsen, så jag satt i bilen och grät ett bra tag. När läkaren ringde mig den 27 dec så sa han redan det som jag visste, och han misstänkte även att korsbandet var helt av. Den 14 januari var det operation nr 2, när jag vakna upp så kändes det annorlunda och det gick mycket bättre och röra på benet och ställa mig upp och belasta knäet. Sen kom läkaren och berätta att korsbandet var helt av och att jag hade gått med ett trasigt korsband sen juli-13 då jag vred knäet. vad jag blev arg och ledsen, här hade jag fått gå till den ena läkaren efter den andra och fått piller för både smärta och värk och tvingat mig själv och träna och vatten rehab när jag har haft ett trasigt korsband. all min vilja och kämpa vidare försvann i en dimma och jag ville bara dö eller försvinna bort. I detta skede börja min vrede och jag högg på allt och ingenting, jag tappa tron på mig själv att kunna komma tillbaka, jag hade en liten djävul på ena axeln och ängeln på andra axeln och jag mata djävulen mera än jag mata ängeln. med alla operationer och piller, så med min adhd medicin blev jag en energizer kanin, i huvvet så hade jag tusen tankar, femton miljoner impulser och jag kunde inte följa någon av varken tankarna eller impulserna, så jag sluta med adhd medicinen och med de anti depressiva för att kunna orka en dag utan panikångesten som börja och bubbla. då kom sisun igen och allt gick på högvarv, jag börja och plugga till väktare, träna i bassängen 2 ggr i veckan, ställde upp som ordningsvakt där jag kunde, tvinga mig själv och börja köra min bil, då jag inte hade ekonomi och åka taxi. jag kände att jag blev mänsklig och kunde känna känslor, tyvärr på både gott och ont. Jag for iväg till Vasa för att gå maktmedelskurs och första hjälpen, jag klara av utbildningen för tillfällig väktare och blev godkänd. Va glad jag var och kämpar glöden var på topp. Jag läste vidare för att bli väktare och körde på i samma takt, träna, kämpa på, läsa lagar, kolla upp allt jag kunde som hade med säkerhets branchen och göra. jag klara av det provet med och blev godkänd. Sen nästa del i väktarutbildningen, för självklart vill jag ha en yrkesexamen, så jag for till Korsnäs och var borta i ca 6 veckor och plugga in räddningsverksamheten och komplettera min ordningsvakts utbildning så att jag skulle kunna jobba i hela Finland. jag hade kurser från morgon till kväll och däremellan så plugga jag i mina böcker. Jag kom hem med 5 behörigheter mer än när jag for och jag klara av min kurs för räddningsverksamheten, även fast jag halta, kunde inte böja på knäet och hade ont till och från. allt fick jag betala själv från egen sjukkassa och bidrag från socialen. men jag klara det, jag hade papper på att jag är utbildad väktare och får jobba som det. Nu börja lampan i det mörka rummet och lysa lite mer.

Kommentarer inaktiverade för Dagens text