Sep 16 2014

Allt packat i kartonger

Published by under Mitt liv

När jag nu sent omsider äntligen har fått hem alla mina 40 kartonger som jag lämna på en av mina före detta arbetsplatser, börja och riva i dem och titta vad som fanns i dem, så hitta jag min personliga låda, där jag samlat kalendrar, block, lappar med text på, skol uppgifter och annat som har förekommit i mitt liv från unga år, så kan jag inte hitta det mest viktigaste. Förundersökningen, förundersökningen till en av mina livs största kriser, från mina hemska år när jag växte upp. Den fanns inte i min personliga låda, samt alla mina sociala papper och utredningar om hela den andra delen av mitt liv efter förundersökningen. Paniken ligger inte långt från och uppenbara sig, Vart har allt tagit vägen? Mitt liv, allt som har hänt, alla åsikter och beslut, med alla personuppgifter och allt annat känsligt material bara borta. Jag blir rädd när jag inte kan få någon rätsida på det. Jag har flera andra kartonger kvar och titta igenom, men det tar sin tid, för allt är utspritt i olika kartonger och bara ned kastat som vilket skräp som helst. Det gör ont och se mina saker ligga huller om buller, porslin blandat med böcker, prydnadssaker, fotoramar, barnens alla kläder och leksaker i en salig blandning. Har verkligen mitt liv varit så kaotiskt att det ska blandas huller om buller, vad är värdet av att göra så mot mig?

Sen hittar jag en plastficka med lite textrader på, och hjärtat och arbetet stannar upp. Jag ser vad som står, jag läser texten, men kan inte ta in den, det som den senaste tiden har rullat upp framför mina ögon som videoband. står nedskrivet på tre st A4 dokument. Som har hållit mig vaken om nätterna då jag har varit alldeles för rädd och okoncentrerad för att sova, som har fått mina ögon och tåras och fått panikångesten att visa sitt fula ansikte igen. Det står ordagrant vad som har hänt under tre tillfällen i min uppväxt, jag har lyckats med att få det så objektivt som möjligt, som om jag inte skulle ha kunnat känna några känslor alls, utan bara skrivet det från huvudet som det kom. Precis samma textrader som jag minns dem, helt ofattbart. Jag har i mitt minne sparat det precis som det hände och skrivit ner det. Jag vet inte när jag skrev det, eftersom det saknar datum och det ser så enkelt och naket ut. Men det var innan jag flytta hit, och det måste vara innan jag tappa min förmåga att få textrader i mina tankar på löpande band. På baksidan av textraderna så finns det  en reklamlogga som jag vet att vi hade papper med under tiden som jag var inne i ett längre förhållande som tog slut 2001. I minnet kan jag även se andra små saker som jag hade omkring mig när jag skrev det, det var mörkt och jag satt på övervåningen i ett data rum, så nu kan jag datera textraderna lite närmare. Det var när vi bodde i huset i den lilla byn, och min sambo jobbade borta vecka till vecka. Så det måste ha varit hösten mellan åren 1998 – 1999.

Nu förstår jag bättre, det var ju då som den andra vågen av minnen sköljde över mig. När jag var ensam med två små barn, utan min sambo som befann sig minst tio mil ifrån mig, de sov och jag satt framför datorn antagligen för och spela eller för och chatta med människor i etern. Antagligen har jag suttit ett tag och haft det trevligt men väldigt ensamt, och sen gått och lagt mig och sen vaknat upp av att en massa textremsor som bara ploppar upp i huvudet, som jag säkert har försökt och tänka eller tvinga bort. Men inte lyckats, utan klivit upp som en robot och satt mig på stolen och slagit på datorn, spelar ingen roll om det var kallt eller varmt, eller om jag var klädd eller naken, begäret att sätta sig där och se den tomma vita skärmen är övermäktig. Sen rasslar det bara till och på ett kick så är den vågen tömd på sitt innehåll, jag är tömd på känslor, jag är helt och totalt tom på allt, mer eller mindre apatisk går jag och lägger mig igen. helt slut och matt. När jag vaknar morgonen eller timmarna när jag sovit, så har jag inget minne av vad jag gjort. Jag har lagt det i filer eller mappar eller skrivit ut det och läst igenom det tre gånger, gråtit, haft panik attacker, svårt och andas, säkert även rökt inne och sen lagt undan det. Men lagrat det i mitt minne som en betongklump och en obehaglig upplevelse. Som min knivskarpa hjärna kan plocka fram på nolltid om det behövs.

Jag känner ibland att jag inte kan styra min hjärna eller mina tankar och det retar mig, för när jag kommer i obehagliga situationer så gör den som den vill. Den rotar och plockar fram saker som inte till en början hör i hop, men när den har fått arbeta ett tag så ser jag hur pusslet läggs framför mig , lugnt och sakta, och kan se hur pusselbitarna bygger en händelse eller känsla angående något som min hjärna har bestämt sig för att den ska visa.  Som exempel när jag ser en spritflaska eller ölburk som jag inte kan placera, men som känns igen, eller varför jag inte kan ha en grön kappa på mig. Hjärnan vill påminna mig och ge mig förklaringar till allt, den vill ge mig en helhetsbild och hjälpa mig och förstå och hantera känslorna som kommer fram. Jag kan inte bli hel utan och veta vad det är som har orsakat mig detta, det finns alltid en förklaring och min hjärna vill ge mig den på det sätt som den tror och vet att jag klarar av. Men den har så fel ibland, många gånger orkar jag inte gråta mer över allt, jag har inga tårar som kan tränga fram. Jag orkar inte ha panikattacker eller djupa depressions svackor bara för att hjärnan ska få ösa ur sig allt som den håller dolt hela tiden. Nu är jag tom,, Återkommer när textraderna börjar och komma igen.

16.09.2014

One response so far