Sep 16 2014

Allt packat i kartonger

Published by under Mitt liv

När jag nu sent omsider äntligen har fått hem alla mina 40 kartonger som jag lämna på en av mina före detta arbetsplatser, börja och riva i dem och titta vad som fanns i dem, så hitta jag min personliga låda, där jag samlat kalendrar, block, lappar med text på, skol uppgifter och annat som har förekommit i mitt liv från unga år, så kan jag inte hitta det mest viktigaste. Förundersökningen, förundersökningen till en av mina livs största kriser, från mina hemska år när jag växte upp. Den fanns inte i min personliga låda, samt alla mina sociala papper och utredningar om hela den andra delen av mitt liv efter förundersökningen. Paniken ligger inte långt från och uppenbara sig, Vart har allt tagit vägen? Mitt liv, allt som har hänt, alla åsikter och beslut, med alla personuppgifter och allt annat känsligt material bara borta. Jag blir rädd när jag inte kan få någon rätsida på det. Jag har flera andra kartonger kvar och titta igenom, men det tar sin tid, för allt är utspritt i olika kartonger och bara ned kastat som vilket skräp som helst. Det gör ont och se mina saker ligga huller om buller, porslin blandat med böcker, prydnadssaker, fotoramar, barnens alla kläder och leksaker i en salig blandning. Har verkligen mitt liv varit så kaotiskt att det ska blandas huller om buller, vad är värdet av att göra så mot mig?

Sen hittar jag en plastficka med lite textrader på, och hjärtat och arbetet stannar upp. Jag ser vad som står, jag läser texten, men kan inte ta in den, det som den senaste tiden har rullat upp framför mina ögon som videoband. står nedskrivet på tre st A4 dokument. Som har hållit mig vaken om nätterna då jag har varit alldeles för rädd och okoncentrerad för att sova, som har fått mina ögon och tåras och fått panikångesten att visa sitt fula ansikte igen. Det står ordagrant vad som har hänt under tre tillfällen i min uppväxt, jag har lyckats med att få det så objektivt som möjligt, som om jag inte skulle ha kunnat känna några känslor alls, utan bara skrivet det från huvudet som det kom. Precis samma textrader som jag minns dem, helt ofattbart. Jag har i mitt minne sparat det precis som det hände och skrivit ner det. Jag vet inte när jag skrev det, eftersom det saknar datum och det ser så enkelt och naket ut. Men det var innan jag flytta hit, och det måste vara innan jag tappa min förmåga att få textrader i mina tankar på löpande band. På baksidan av textraderna så finns det  en reklamlogga som jag vet att vi hade papper med under tiden som jag var inne i ett längre förhållande som tog slut 2001. I minnet kan jag även se andra små saker som jag hade omkring mig när jag skrev det, det var mörkt och jag satt på övervåningen i ett data rum, så nu kan jag datera textraderna lite närmare. Det var när vi bodde i huset i den lilla byn, och min sambo jobbade borta vecka till vecka. Så det måste ha varit hösten mellan åren 1998 – 1999.

Nu förstår jag bättre, det var ju då som den andra vågen av minnen sköljde över mig. När jag var ensam med två små barn, utan min sambo som befann sig minst tio mil ifrån mig, de sov och jag satt framför datorn antagligen för och spela eller för och chatta med människor i etern. Antagligen har jag suttit ett tag och haft det trevligt men väldigt ensamt, och sen gått och lagt mig och sen vaknat upp av att en massa textremsor som bara ploppar upp i huvudet, som jag säkert har försökt och tänka eller tvinga bort. Men inte lyckats, utan klivit upp som en robot och satt mig på stolen och slagit på datorn, spelar ingen roll om det var kallt eller varmt, eller om jag var klädd eller naken, begäret att sätta sig där och se den tomma vita skärmen är övermäktig. Sen rasslar det bara till och på ett kick så är den vågen tömd på sitt innehåll, jag är tömd på känslor, jag är helt och totalt tom på allt, mer eller mindre apatisk går jag och lägger mig igen. helt slut och matt. När jag vaknar morgonen eller timmarna när jag sovit, så har jag inget minne av vad jag gjort. Jag har lagt det i filer eller mappar eller skrivit ut det och läst igenom det tre gånger, gråtit, haft panik attacker, svårt och andas, säkert även rökt inne och sen lagt undan det. Men lagrat det i mitt minne som en betongklump och en obehaglig upplevelse. Som min knivskarpa hjärna kan plocka fram på nolltid om det behövs.

Jag känner ibland att jag inte kan styra min hjärna eller mina tankar och det retar mig, för när jag kommer i obehagliga situationer så gör den som den vill. Den rotar och plockar fram saker som inte till en början hör i hop, men när den har fått arbeta ett tag så ser jag hur pusslet läggs framför mig , lugnt och sakta, och kan se hur pusselbitarna bygger en händelse eller känsla angående något som min hjärna har bestämt sig för att den ska visa.  Som exempel när jag ser en spritflaska eller ölburk som jag inte kan placera, men som känns igen, eller varför jag inte kan ha en grön kappa på mig. Hjärnan vill påminna mig och ge mig förklaringar till allt, den vill ge mig en helhetsbild och hjälpa mig och förstå och hantera känslorna som kommer fram. Jag kan inte bli hel utan och veta vad det är som har orsakat mig detta, det finns alltid en förklaring och min hjärna vill ge mig den på det sätt som den tror och vet att jag klarar av. Men den har så fel ibland, många gånger orkar jag inte gråta mer över allt, jag har inga tårar som kan tränga fram. Jag orkar inte ha panikattacker eller djupa depressions svackor bara för att hjärnan ska få ösa ur sig allt som den håller dolt hela tiden. Nu är jag tom,, Återkommer när textraderna börjar och komma igen.

16.09.2014

One response so far

Sep 03 2014

Dagens text

Published by under Mitt liv

 Jag vet vad allt bottnar sig i , men tyvärr är det inget som jag kan undvika då det är i det förflutna och i min uppväxt. jag har suttit och letat efter sidor där jag kan skriva av mig om det som jag har varit med om och upplevt. Och det är inte lätt och hitta. Jag har så mycket som jag kan berätta, för att lätta på mitt lock, för jag vet att det finns så många som har upplevt liknande som jag. Jag är inte heller rädd för att gå ut med det, det har jag kommit över. Samtidigt så har jag så mycket att ge till andra människor som har det jobbigt, jag har så mycket hjärta till alla. och jag både lyssnar och läser och vill hjälpa. Jag har gått hos en psykolog i över 9 år snart och hon har hjälpt mig ofantligt mycket, Jag var över 30 år när jag fick veta att jag hade adhd, det var så hemskt i det skedet, Jag kände mig dum i huvvet, idiot och förstod och fick en förklaring till varför allt med jobb, kamrater, förhållanden, depressioner har gått så snett. Jag har alltid känt mig utanför alla andra, aldrig passat in i några sammanhang, alltid hamnat i konflikter, haft självmordstankar eller skadat mig själv. Men jag har alltid varit för feg att ta livet av mig. När jag satt i Uppsala med alla som har utrett mig och fick svart på vitt att jag hade adhd så släppte allt. Jag sluta och känna mig annorlunda, jag fick en förklaring till allt. den dagen var en av de lyckligaste och lugnaste som jag hade upplevt fram tills dess. Efter den dagen börja en helt ny kamp och nytt kämpande. att få alla och acceptera mig som den jag är idag med adhd diagnos och allt. Men det hjälpte inte så mycket med mina minnen och upplevelser från barndomen och min uppväxt tid. Min psykolog sa igår att det är min adhd och min förmåga att ha kunnat anpassa mig till olika situationer som har räddat mig och gjort att jag har klarat av allt. Jag har alltid sagt att jag har haft medaljens baksida som uppväxt, och när min psykolog fråga mig igår om jag har några bra minnen av min pappa, så kunde jag inte hitta något. jag fråga även läkaren igår om det som jag har upplevt kan vara en anledning till min adhd, att jag på något sätt har skaffat den själv, eller att jag inte skulle ha det om det hade varit annorlunda, men så är det inte, den kommer genetiskt och att jag har varit överrörlig och idag har problem med vikten har också samband med adhd. det är så konstigt, jag var ju alltid smal som en pinne, vägde 29 kg när jag gick i femman, man kunde hålla min midja mellan ett par normalstora händer, man kunde räkna mina revben och jag kunde inte sitta i min killes famn, då mina sittben börja och skava i hans lår. Till att jag idag kämpar med nästan 20 kg övervikt, värk i kroppen, stelhet vid skulderbladen och med muskelinflammationer lite nu och då. Allt kom efter mina söners födsel. Värre var att det enda som jag alltid har kunnat göra innan min skada i sep-13 var att sporta, träna och fly undan när det har varit som jobbigast med tankar och känslor. Men den 19 sep -13 så försvann den möjligheten för mig, jag skada mig så illa i vänstra knäet att både menisk och korsband trasa sönder totalt. Jag var förstörd inombords och önska att leva var inte stor, men så kom den där sisun (kraften, styrkan, djävlar anamman) och pressa på mig mera. Jag kämpa varje dag med att kunna röra mig, ta mig upp från sängen, gå på toaletten, men jag klara inte av det utan fick be om hjälp. jag kände mig helt värdelös. Värre var att ingen av mina kamrater, vänner, bekanta brydde sig om mig. en vecka efter operationen så ringde min kompis som hade kört mig till sjukan och fråga hur jag mådde och jag fick inte fram ett enda ord, jag bara grät. Sen grät jag i tre veckor framåt, jag var så ensam, totalt utlämnad till mig själv och ta hand om mina barn och mina djur. Jag fick ta in okända människor som kunde gå ut med min hund, då grabbarna var i skolan, jag kunde inte laga mat efter som jag inte klara av att stå, och jag fick be alla som kunde om skjuts till sjukan, rehab och handla mat. jag var helt värdelös och ensam. Jag fick en vän som ställde upp för mig med allt detta och det börja och flyta på så läkte inte skadan som den skulle och jag fick gå tillbaka till kryckorna igen och be om hjälp när jag skulle klä på mig och gå på toaletten. jag fick utskällning från läkaren när jag i nov fortfarande gick på kryckor, och på nåder fick en magnetröntgen tid. men läkaren hade skrivit fel remiss, så när jag fråg när jag skulle få komma på magnet röntgen, så fanns jag inte uppsatt, men de löste det och den 17 dec var jag på magnet röntgen och jag fick se på skärmen hur det såg ut, och jag hade ca 3-4 cm bakom knäskålen och en bit upp på låret en stor vit fläck, som visa sig vara vätska. jag blev så ledsen, så jag satt i bilen och grät ett bra tag. När läkaren ringde mig den 27 dec så sa han redan det som jag visste, och han misstänkte även att korsbandet var helt av. Den 14 januari var det operation nr 2, när jag vakna upp så kändes det annorlunda och det gick mycket bättre och röra på benet och ställa mig upp och belasta knäet. Sen kom läkaren och berätta att korsbandet var helt av och att jag hade gått med ett trasigt korsband sen juli-13 då jag vred knäet. vad jag blev arg och ledsen, här hade jag fått gå till den ena läkaren efter den andra och fått piller för både smärta och värk och tvingat mig själv och träna och vatten rehab när jag har haft ett trasigt korsband. all min vilja och kämpa vidare försvann i en dimma och jag ville bara dö eller försvinna bort. I detta skede börja min vrede och jag högg på allt och ingenting, jag tappa tron på mig själv att kunna komma tillbaka, jag hade en liten djävul på ena axeln och ängeln på andra axeln och jag mata djävulen mera än jag mata ängeln. med alla operationer och piller, så med min adhd medicin blev jag en energizer kanin, i huvvet så hade jag tusen tankar, femton miljoner impulser och jag kunde inte följa någon av varken tankarna eller impulserna, så jag sluta med adhd medicinen och med de anti depressiva för att kunna orka en dag utan panikångesten som börja och bubbla. då kom sisun igen och allt gick på högvarv, jag börja och plugga till väktare, träna i bassängen 2 ggr i veckan, ställde upp som ordningsvakt där jag kunde, tvinga mig själv och börja köra min bil, då jag inte hade ekonomi och åka taxi. jag kände att jag blev mänsklig och kunde känna känslor, tyvärr på både gott och ont. Jag for iväg till Vasa för att gå maktmedelskurs och första hjälpen, jag klara av utbildningen för tillfällig väktare och blev godkänd. Va glad jag var och kämpar glöden var på topp. Jag läste vidare för att bli väktare och körde på i samma takt, träna, kämpa på, läsa lagar, kolla upp allt jag kunde som hade med säkerhets branchen och göra. jag klara av det provet med och blev godkänd. Sen nästa del i väktarutbildningen, för självklart vill jag ha en yrkesexamen, så jag for till Korsnäs och var borta i ca 6 veckor och plugga in räddningsverksamheten och komplettera min ordningsvakts utbildning så att jag skulle kunna jobba i hela Finland. jag hade kurser från morgon till kväll och däremellan så plugga jag i mina böcker. Jag kom hem med 5 behörigheter mer än när jag for och jag klara av min kurs för räddningsverksamheten, även fast jag halta, kunde inte böja på knäet och hade ont till och från. allt fick jag betala själv från egen sjukkassa och bidrag från socialen. men jag klara det, jag hade papper på att jag är utbildad väktare och får jobba som det. Nu börja lampan i det mörka rummet och lysa lite mer.

Kommentarer inaktiverade för Dagens text

Sep 02 2014

Att göra för andra eller för mig själv?

Published by under Mitt liv

För några dagar sedan såg jag att vår lokaltidning hade en intervju med en person som har råkat ut för en massa hemskheter. I artikeln så kom det fram att denna person ville hjälpa andra som varit med om liknande saker. I mitt minne väcktes mina egna upplevda hemskheter och jag påmindes om att jag har gjort likadant fast för många år sedan. Efter att rättegången var över och dom fallit, tog jag med mig hela förundersökningen till den lokala tidningen och blev intervjuad bara för att jag ville hjälpa andra. Jag undrar om jag verkligen hjälpte någon annan? Eller gjorde jag det för att jag behövde göra det?
När man är liten så vill man bli älskad och sedd, jag ville vara viktig jag med. Men tyvärr så var inte det min lott att få vara det. I min närhet fanns det inget utrymme för mig och mina behov. När tidningen kom ut med min artikel, så ville jag ställa mig och skrika på torget så att alla skulle höra att detta handlar om mig. Detta är vad jag har varit med om och fått utstå. se mig , hör mig, älska mig.
Men vad hade det gett mig, en 15 minuters stund i rampljuset, bara för att det är ett så hett ämne. Hur mycket man än tar upp detta ämne så pågår det än idag och kommer att fortsätta imorgon och dagen därpå.
Det känns som en serie på tv, så länge det händer något så är det intressant, men när allt släcks ner så finns det inte längre. Men för mig finns det hela tiden, jag lever med det varje dag, jag påminns om det i både media och via berättelser och historier varje dag.
02.09.2014

Kommentarer inaktiverade för Att göra för andra eller för mig själv?

Jan 01 2014

Välkommen till Blogg123

Published by under Mitt liv

Hej och välkommen till Blogg123. Detta är ett första blogginlägg som du kan välja att ha kvar eller ta bort.

För att komma igång med ditt bloggande är det bara att gå in under din blogg nästan längst upp till vänster i menyn. Har du ännu inte loggat in så kan du göra det i menyn längst ner till vänster eller i sidomenyn till höger. Beroende på hur du väljer att designa din sida så kan du välja vad som ska finnas i sidomenyn.

Väl inne i administrationsverktyget kan du skapa nya blogginlägg under menyvalen ”Inlägg”.

Ha så kul med din nya blogg!

Kommentarer inaktiverade för Välkommen till Blogg123