Dagboken som aldrig blev skriven

För några dagar sedan såg jag att vår lokaltidning hade en intervju med en person som har råkat ut för en massa hemskheter. I artikeln så kom det fram att denna person ville hjälpa andra som varit med om liknande saker. I mitt minne väcktes mina egna upplevda hemskheter och jag påmindes om att jag har gjort likadant fast för många år sedan. Efter att rättegången var över och dom fallit, tog jag med mig hela förundersökningen till den lokala tidningen och blev intervjuad bara för att jag ville hjälpa andra. Jag undrar om jag verkligen hjälpte någon annan? Eller gjorde jag det för att jag behövde göra det?
När man är liten så vill man bli älskad och sedd, jag ville vara viktig jag med. Men tyvärr så var inte det min lott att få vara det. I min närhet fanns det inget utrymme för mig och mina behov. När tidningen kom ut med min artikel, så ville jag ställa mig och skrika på torget så att alla skulle höra att detta handlar om mig. Detta är vad jag har varit med om och fått utstå. se mig , hör mig, älska mig.
Men vad hade det gett mig, en 15 minuters stund i rampljuset, bara för att det är ett så hett ämne. Hur mycket man än tar upp detta ämne så pågår det än idag och kommer att fortsätta imorgon och dagen därpå.
Det känns som en serie på tv, så länge det händer något så är det intressant, men när allt släcks ner så finns det inte längre. Men för mig finns det hela tiden, jag lever med det varje dag, jag påminns om det i både media och via berättelser och historier varje dag.
02.09.2014